glasäpplen

En svart komedi om radhusångest, fördomar och helveteslego. Premiär på Örebro Länsteater hösten 2018. (foto: Kicki Nilsson) 

Regi: Helena Sandström Cruz. Manus: Anders Duus. Skådespelare: Anders Hambreus, Anna Lyons & Hans Christian Thulin. Scenografi & kostym: Daniel Åkerström-Steen. Ljus: Ronny Andersson.

GlasäpplenEn vanlig lördagmorgon i ett vanligt radhusområde ringer det plötsligt på dörren hos Ellinor och Magnus. Utanför står Reine, områdets kuf. Han har ett brännbollsträ i handen, och han kräver att deras nioårige son ska komma och be honom om ursäkt. Det blir startpunkten på en händelserik helg som väcker både gamla och nya synder till liv, och förändrar familjen för allt

Glasäpplen är en betraktelse över vår skoningslösa blick på det avvikande, vilka värderingar vi lämnar i arv till våra barn och vår längtan efter att livet ska bli något mer än det är.

foto: Kicki Nilsson

 

Länsradion/Kulturdelen: Vad härligt att se en så genomregisserad gestaltning som Helena Sandström Cruz gjort i länsteaterns urpremiär på Glasäpplen. Det är ett blixtrande växelspel mellan skådespelare som står och berättar, skådespelare i intensiva möten och skådespelare som byter roller som det vore det enklaste i världen. Allt i full fart och med en täthet som det var länge sen jag såg på Örebro Teater. Redan på premiärdagen satt allt som smäck – och det är imponerande. Därför misstänker jag att regissören Sandström Cruz jobbat och jobbat och jobbat. Så bra blir det inte annars. 

Karlskoga Tidning: Glasäpplen har mycket litet med diskbänksrealism att göra, även om ett och annat är förankrat i det vardagliga. Spelet är lågintensivt men högoktanigt. Det är något slags profant requiem för vilsegångna själar som skulle kunna vara komponerat av en något mer kultiverad släkting till far Ubu. Kontrasten mellan den beige ytan och det sprakande språket och de halsbrytande associationerna för tankarna till Lautréamonts fras om det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.

Nerikes Allehanda: Helena Sandström Cruz regi är konsekvent så till vida att skådespelarna sällan tittar på varandra. Mestadels levererar de sina repliker vända rakt mot publiken, även i snabba ordväxlingar och intima dialoger. Jag gillar det. Det blir en sorts stiliserad teater med ett direkt tilltal som förstärker det de säger. Och de få gånger deras blickar trots allt möts blir effekten desto starkare. Luften blir elektrifierad så att det slår gnistor.